|
Want A Reproduction?
|
Maris, Jacob
Dutch, 1837-1899
was a Dutch painter, who with his brothers Willem and Matthijs belonged to what has come to be known as the Hague School of painters. Maris studied at the Antwerp Academy, and subsequently in Hubertus van Hove's studio during a stay in Paris from 1865 till 1871. He returned to Holland when the Franco-Prussian War broke out, and died there in August 1899. Though he painted, especially in early life, domestic scenes and interiors invested with deeply sympathetic feeling, it is as a landscape painter that Maris excelled. He was the painter of bridges and windmills, of old quays, massive towers, and level banks; even more was he the painter of water, and misty skies, and chasing clouds. In all his works, whether in water or oil color, and in his etchings, the subject is always subordinate to the effect. His art is suggestive rather than decorative, and his force does not seem to depend on any preconceived method, such as a synthetical treatment of form or gradations of tone. And yet, though his means appear so simple, the artist's mind seems to communicate with the spectator's by directness of pictorial instinct, and we have only to observe the admirable balance of composition and truthful perspective to understand the sure knowledge of his business that underlies such purely impressionist handling. Maris has shown all that is gravest or brightest in the landscape of Holland, all that is heaviest or clearest in its atmosphere for instance, in the " Grey Tower, Old Amsterdam," in the " Landscape near Dordrecht," in the " Sea-weed Carts, Scheven-ingen," in " A Village Scene," and in the numerous other pictures which have been exhibited in the Royal Academy, London, in Edinburgh (1885), Paris, Brussels Related Paintings of Maris, Jacob :. | Kaunitz Palace and Park in Vienne | Head of a Peasant Woman with White Cap (nn04) | Giraffe | Union Forces,2nd Bull Run,Retreat of the Army of the Rappahannock August 28 | Sargent Morning Walk Detail | Related Artists: martin mijtens d.aMartin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan. Girolamo MacchiettiItalian Painter , Firenze1535-1592
was an Italian painter active in Florence, working in a Mannerist style. He was a pupil of Michele di Ridolfi. During 1556-62, worked as an assistant to Giorgio Vasari in the decoration of the Palazzo Vecchio, where he worked with Mirabello Cavalori. He participated in the Vasari-directed decoration of the Studiolo of Francesco I with two canvases, one relating a Jason and Medea (1570) and the other a Baths of Pozzuoli (1572). He also painted an altarpiece on the Martyrdom of Saint Lawrence for Santa Maria Novella. In 1577, he completed a Gloria di San Lorenzo for Empoli Cathedral. He traveled to Rome and spent two years in Spain (1587-1589). Jan Toorop1858-1928
Dutch Jan Toorop Gallery
He moved to the Netherlands in 1872 and took a course in drawing at the Polytechnische School in Delft (1876-9). He also studied at the Rijksakademie voor Beeldende Kunsten in Amsterdam (1880-82) and at the Ecole des Arts D?coratifs in Brussels (1882-5). In Amsterdam he joined the St Lukas Society, and in Belgium he was a founder-member of Les XX in 1884. Although he had met Jozef Isra?ls in 1880 and respected the style of the Hague school, he was more attracted by what he saw in Brussels, particularly work by French artists. His portraits of 1884 are painted in an Impressionist style. With other members of Les XX he trained himself in plein-air; he learnt from James Ensor how to apply colours with a palette knife and how to use white with the same intensity as other colours. His style, however, remained austere and his scenes of workmen show a sensitive realism reminiscent of Gustave Courbet's work, for example Respect for the Dead.
|
|
|
|
|
|
|
|